Gräver ner mig

Det känns som att jag står och gräver en grop, och jag hamnar bara längre och längre ner. Är riktigt jävla kvällsdeppig.
Känner nu och då att jag skulle vilja ha socker eller liknande för att bli uppåt, och pigg.

Imorgon ska vi nog träffa barnets pappa, under ordnade förhållanden ute, men ändå, jag vill inte. Vill inte!

Igår var det millimeter nära att jag skulle ringa upp honom och förlåta... Jag glömmer nog snabbare än en guldfisk. Har liksom fortfarande ont här och var och har märken som syns utåt, hur fan kan jag ens vilja ha honom tillbaka, är det någon som kan förklara det för mig?

Jag vill bara ha en famn att gråta ut hos. Att krypa upp i. Jag vill älska och bli älskad. Jag orkar inte ligga vaken och tänka om nätterna, imorgon tar jag nog lugnande i tid så att jag slipper ligga vaken. Det är om nätterna som ångesten, minnena och drömmarna flyger sig på.

En sista gång

Så händer det igen, det som inte får hända. Än en gång kommer jag därifrån med oförklarliga märken på kroppen.

Men nu är det sista gången som jag säger att det här får vara droppen.

Jag ringde i stundens hetta 112 och har fått träffat och pratat med två poliser. Även fast det inte kommer att anmälas eller leda till något åtal känns det skönt att det finns en anteckning om vad som hänt nu i alla fall  En anteckning utanför min kurators dator.

Imorgon funderar jag på att åka till kvinnojouren. Vill få mod till att våga bli fotograferad. Det känns viktigt nu när det syns så väl...

Tror det blir fjärde gången gillt, om inte mer. Suck och Godnatt.

Boll, damm, drömmar och känslor!

Sitter på min träningsboll, tror det är första gången sedan jag satt, kramade och kastade runt på den några timmar innan mitt barn föddes, haha.

Sitter med båda fötterna uppe på bollen och balanserar, har så kallt på golvet då jag valt att vädra ur sovrummet inatt och lämnat fönstret uppe, har läst om att sovrummet är det viktigaste stället att städa noga på och vädra ur, ur hälsosynpunkt med farligt damm och sånt.

Jag vill ut och resa, jag vill packa väskorna och vara borta ett tag, ensam med mitt barn och fundera på vad jag verkligen vill och vad vi behöver.

Jag vill älska och bli älskad av någon förutom barnet, men jag är rädd att jag tog mitt barns pappa tillbaka för lätt, eftersom att jag suktar så efter någon att hålla om, och eftersom att jag har så svårt att vara själv.

Nu är det slut på nattlig poesi för själen, jag behöver ta tag i en massa saker under kommande dag.

Gemenskap

Jag lovade mig själv och alla som vet vad som hänt att jag aldrig skulle vilja ha ett förhållande med denna man igen. Nu sitter vi och pratar om vår gemensamma framtid, och på ett sätt så känns det som att jag svikit mig själv.

Ni kanske vet snacket som kommer, om att det aldrig ska hända igen, att det aldrig var meningen, om ånger, ångest och ensamhet. Jag hoppas att jag nu har fått mitt barns pappa att förstå att om han någonsin skadar mig igen, då anmäler jag honom utan att fundera och han träffar aldrig mer vårt barn.

Jag har nyss vaknat efter ett sömnpass, hungern kryper sig på så det är dags att göra något åt det. Tänk vad härligt om en bara var tvungen att gnälla lite för att få matpåfyllning i flytande form, haha. Inatt är det inte jag som vaknar och gör mat i alla fall, underbart!

Jag skulle aldrig se åt dig igen, jag svär!

Om kvällarna kan jag sakna någon att hålla om, någon som är längre än en meter och inte vaknar var fjärde timme och ska käka.

Jag längtar efter att älska och bli älskad av en vuxen människa, en förebild för mitt barn, en människa som inte är våldsam och som kan se längre än var ägodelarna räcker, någon som ser mig, och som älskar mig utan en vilja att förändra mig.

Jag gråter inte längre, eller jag försöker snarare att inte känna mig ledsen. Istället lyssnar jag på låtar som Starkare av Sara Löfgren!

Tänker tillbaka

Har just läst en förlossningsberättelse och känner att jag skulle behöva skriva ner min egna snart, innan jag glömmer bort. 

Det är snart åtta månader sedan min älskade unge kom till världen, några veckor för tidigt och väldigt snabbt. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden och se till att stå på mig gentemot sköterskornas och läkarnas proffstyckeri. Isåfall skulle jag ha länguruvårdat hela tiden och ammat från början. Istället för att bli tvingad att börja med ersättning direkt och varmbäddsvårda ibland. 

Jag ser framemot kommande förlossningar, som jag utan tvekan tänker ha hemma. Jag vill ge min unge ett syskon vid tidigast tre års ålder, fast vi behöver ju en ny pappa först, haha.

Spelar på

Inatt sitter jag och plingar på min gitarr, har just lärt mig att både stämma gitarren och spela Sweet Home Alabama, Youtube är bra fantastiskt ibland! Nu kanske jag kan sluta använda min elektriska stämapparat, om jag nu kommer ihåg hur det var, första strängen lös med andra stängen och fjärde bandet, eller var det femte, jaja, snart kanske jag kan uppgradera mig från att kalla mig själv tondöv till att om jag får en ton, kan jag kanske stämma en gitarr. Fast bara kanske, haha.

Jag har så mycket texter som jag vill få ett ljud till, och eftersom att jag inte hittar, eller kanske inte vågar, leta efter någon som vill spela till mina texter, så är det bara att jag tar och lär mig själv.

En del ur en nattskriven text:

Är jag trött, så är det klart han sovit mindre.
Är jag sjuk, så kan du ge dig fan på att han är sjukare.
Jag kan inte känna mig misshandlad, för han tog bara tag i mig...
och slängde ner mig, han har aldrig slagit mig,
med knyten näve.
Mår jag dåligt, så mår han sämre.
Slår jag tillbaka, så kan du ge dig fan på att jag "gjorde något först"
Är jag rädd, så är jag dum
För det var aldrig meningen, "det måste du väll förstå".
Han skulle aldrig göra mig illa, det sjuka är att jag nästan tror på det,
fortfarande, några blåmärken och en hjärnskakning senare.

Nu börjar blåmärkena försvinna och huvudvärken släppte för en vecka sedan. Mitt liv är här och nu, och nu är det jag och mitt älskade barn, mot världen!

Soonwewillbethere kommer att handla om vårt liv, här och nu, och snart.
Snart är vi där, och lever drömmen, långt långt borta, men ändå nära.