Det känns som att jag står och gräver en grop, och jag hamnar bara längre och längre ner. Är riktigt jävla kvällsdeppig.
Känner nu och då att jag skulle vilja ha socker eller liknande för att bli uppåt, och pigg.
Imorgon ska vi nog träffa barnets pappa, under ordnade förhållanden ute, men ändå, jag vill inte. Vill inte!
Igår var det millimeter nära att jag skulle ringa upp honom och förlåta... Jag glömmer nog snabbare än en guldfisk. Har liksom fortfarande ont här och var och har märken som syns utåt, hur fan kan jag ens vilja ha honom tillbaka, är det någon som kan förklara det för mig?
Jag vill bara ha en famn att gråta ut hos. Att krypa upp i. Jag vill älska och bli älskad. Jag orkar inte ligga vaken och tänka om nätterna, imorgon tar jag nog lugnande i tid så att jag slipper ligga vaken. Det är om nätterna som ångesten, minnena och drömmarna flyger sig på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar